Undfallenhet mot SD

Ibland är den svenska medielogiken mycket svår att förstå. I synnerhet den omfattande undfallenheten mot Sverigedemokraterna.

Ta exempelvis den senaste SD-skandalen med åtalet mot riksdagsledamoten Martin Kinnunen för grovt skattebrott, skattebrott och grova bokföringsbrott. Brott som han misstänks ha begått i egenskap av styrelseledamot i ett av Sverigedemokraterna helägt bolag.

Tar man dessutom med bakgrunden till skandalen så blir historien närmast ofattbar på ett sätt som antagligen saknar motsvarighet i svensk politik, och närmast för tankarna till en så kallad bananrepublik.

För att ta lite av bakgrunden till hela historien.

Minns ni Erik Almqvist? Den sverigedemokratiska riksdagsledamot i järnrörskandeln. Efter skandalen så uppfattades han antagligen som en stor politisk belastning för Sverigedemokraternas ledning. Dock fanns ett problem.

Han var vald som riksdagsledamot, och som sådan sitter man på ett mandat direkt av medborgarna. Det innebär att ingen utom han själv kan besluta om att avgå. (Under vissa omständigheter om man fälls för ett allvarligt brott kan dock riksdagen avsätta ledamoten)

Att sitta på ett mandat direkt av folket är en viktig del av demokratin, till och med en grundläggande del av demokratin. Man är vald av folket och endast folket i val kan avsätta ledamoten. Ingen annan part. Inget företag, ingen organisation, inte ens det parti som man är medlem i. Oavsett vilka beslut man tar eller hur obekväm man uppfattas.

I Erik Almqvists fall hade självklart det naturliga varit att han efter sina nattliga irrfärder runt om i Stockholm med järnrör inser sin klara olämplighet som riksdagsledamot och själv fattat beslutet att avgå. Detta gör han dock inte.

Men nu är läget sådant att Erik Almqvist är obekväm för Sverigedemokraternas ledning. Så vad gör man? Jo, SD erbjuder honom en stor summa pengar, enligt uppgift 3,7 miljoner kr., för att han skall avsäga sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Pengarna skall betalas ut som konsultarvode i ett av Sverigedemokraterna ägt bolag, Samtiden och Framtiden. Men historien slutar som sagt inte här. När väl pengarna betalas ut till Erik Almqvist görs det på ett sätt av Sverigedemokraternas bolag att åtal för grova skattebrott och grova bokföringsbrott väcks mot styrelseledamoten och tillika Riksdagsledamoten Martin Kinnunen. I grunden en osannolik historia som troligtvis helt saknar motstycke i svenskt politiskt historia, och för den delen antagligen i de flesta demokratiska länder.

Så till det mest mystiska. Man borde kunna förvänta sig ett enormt medialt intresse för denna stora och smått otroliga politiska skandal, men det skrivs på sin höjd några små artiklar och notiser i de flesta tidningar. Vad beror denna undfallenhet från medias sida mot Sverigedemokraterna på?

Tänk för ett ögonblick tanken att motsvarande historia hade inträffat inom Moderaterna eller Socialdemokraterna. Tänk exemplevis om den moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson, känd kritiker av Decemberöverenskommelsen och säkerligen obekväm för den moderata ledningen, för ett halvår sedan erbjudits 3,7 miljoner kr för att hoppa av riksdagen och vara tyst. När sedan pengarna skulle utbetalas så begår dessutom en annan riksdagsledamot grova skatte- och bokföringsbrott i ett av partiet helägt bolag.

Självklart skulle detta aldrig inträffa. Bara tanken känns helt absurt. Men tänk för sakens skull ända att det rent hypotetiskt skulle ha inträffat. Vilket gigantiskt, och berättigat, mediafokus det skulle bli. Troligtvis skulle all media fyllas av nyheten i dagar, veckor, kanske i månader. Men när motsvarande faktiskt har inträffat inom SD så blir det alltså bara några enstaka artiklar eller några notiser.

Så frågan är då varför denna journalistiska undfallenhet mot Sverigedemokraterna?

Annonser