De romska tiggarnas situation

Hemma efter några dagars resa till Rumänien och staden Buzau, efter en inbjudan från den Rumänska ambassaden i Sverige med anledning av de romska tiggarnas situation.

Det är onekligen en resa med många intryck och det är lite svårt att på enkelt sätt summera dessa. Men för att börja med det mesta grundläggande. Det är ingen tvekan om att Rumänien är ett land med en mycket djup segregation mellan romer och icke-romer. Den generella bilden är att det i många avseenden är två separata samhällen som existerar parallellt i landet. En segregation som tar sig uttryck inte minst i en boendesegregation, men också en segregation som är så djup att det exempelvis uppges att det är synnerligen ovanligt att romer och icke-romer gifter sig.

Det är heller ingen tvekan om att den romska befolkningen är kraftigt underrepresenterade i ledande beslutsfattande positioner. Enligt inofficiella uppgifter så utgör exempelvis den romska befolkningen 2,5 miljoner av Rumäniens dryga 20 miljoner invånare, men har bara ett fåtal ledande företrädare i exempelvis parlamentet.

Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att inte alla romer i Rumänien lever i ett utanförskap och en total fattigdom. Det är naturligtvis svårt att som utomstående göra en rättvis bedömning av situationen, men i de uppskattningar som exempelvis görs av företrädare från staden Buzau så lever ca 200 av stadens ca 11000 romer av tiggeri.

Men utanförskapet för just den mest utsatta gruppen av romer tar sig dock många uttryck. Det enligt min mening mest oroande är att så många som ca 20% av barnen, i en av de romska stadsdelarna, inte går i skolan. Främst var det barn från de mest utsatta romerna som inte gick i skolan. Utan skolgång för barnen kommer analfabetismen, arbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet aldrig att kunna brytas. Det är också svårt att både från de romer som jag samtalat med och de samtal jag haft med kommunala företrädare få en klar bild av varför så många barn inte går i skolan. Skolan är avgiftsfri och det görs också riktade insatser där staden betalar skollunchen för de fattigaste barnen. Med största sannolikhet är det dock en kombination av faktorer som alla har sin grund i utanförskapet såsom fattigdom, arbetslöshet, föräldrarnas egna bristfälliga skolgång. Men antagligen också en misstänksamhet mot samhället. Självklart är det säkerligen också synnerligen problematiskt för många barns skolgång att föräldrarna i långa perioder befinner sig långt från sina hem i andra länder. Men det finns enligt min uppfattning ingen enskild fråga som är viktigare för att långsiktigt bryta fattigdomen än att alla barn får en bra skolgång.

Många frågor är dock svåra att få ett bra svar på. För att ta något exempel. Den djupa fattigdomen. När jag samtalet med de romer som tigger i Borås och frågat dem hur mycket de får, uppger de själva ca 150 kr per dag, i några fall lite mer. Det ger ca 3000-4000 kr per månad. I Sverige inte särskilt mycket pengar, men i Rumänien motsvarar det vad en erfaren lärare tjänar. Ändå möts man av en totala och bottenlös djup fattigdomen när man besöker de romska tiggarna i den delan av Buzau där de bor.

En annan uppenbar problematik är att en del romer helt enkelt har fallit ut ur samhällets olika system. Man skall dock vara medveten om att dessa system är starkt begänsade till mycket låg nivå. 

Det är min absoluta övertygelse att den långsiktiga lösningen för de mest utsatta romerna i Rumänien inte är tiggeri i andra länder utan att lösningen, och ansvaret, måste till i Rumänien. Skall denna långsiktiga lösning till handlar det bland annat om att finna lösningar för att få alla romska barn att gå i skolan, men också lösningar för hur alla romer kan få en försörjning i Rumänien så att man inte behöver lämna sina hem för att försörja sig genom tiggeri långt ifrån sina barn och sin familj.


Annonser