Några söndagsfunderingar och många frågor

Ibland har jag väldigt svårt att förstå politiken. Min naturliga utgångspunkt är att politik skall vara förnuftig och rationell. Visserligen företräder politiska partier olika värderingar men vissa saker borde ändå vara självskrivna utgångspunkter för alla partier.

En sådan självklar utgångspunkt borde vara att vi alla får ett bättre välstånd om fler människor arbetar och färre går arbetslösa. Men ibland tycks det som inte ens den utgångspunkten är självklar.

Två saker är ett obestridligt faktum. Vi har en alltför hög arbetslöshet i Sverige samtidigt som många arbetsgivare har svårt att hitta personer med rätt utbildning. I min värld borde det vara en självklarhet att politiken således borde lägga mycket kraft på att se till att de personer som idag är arbetslösa får den utbildning som krävs för att få arbete. Det är här det obegripliga uppstår. Låt mig ta några exempel.

Många av de bristyrken som finns är sådana som kräver en i tid relativt begränsad arbetsmarknadsutbildning, t ex bussförare, svetsare eller CNC-operatör. Utbildningar som traditionellt löses via Arbetsförmedlingen. Trots att resurser finns så är det ingen fråga som regeringen prioriterar och därför är det allt för få som får denna utbildningen. Trots att alla vet att det skulle leda till arbete. Min enkla fråga är därför: Varför? Varför prioriteras inte arbetsmarknadsutbildningar som tar människor ur arbetslöshet och i arbete? För att tala i klartext. Det måste ju vara vansinne även ur ekonomisk utgångspunkt att inte göra en liten insats och investera i utbildning utan istället låta samhället ta de stora kostnader som arbetslösheten för med sig!

Ett annat exempel. är högskolorna och universiteten. Två saker är även här ett faktum. Det är fler personer som söker till utbildning i år än tidigare och de som har en högskola/universitetsutbildning har lättare att få arbete. Ändå minskar antal platser inom högskolor/universitet. På vissa ställen i landet tar det sig väldigt drastiska uttryck. T ex så planerar Mittuniversitetet att stänga ner Härnösand som utbildningsort. Min enkla fråga är därför: Varför? Varför minska antalet platser på högskolor/universitet när intresset för att studera är större än tidigare? Är det inte bättre att låta människor förverkliga sina studiedrömmar än att låta många av dessa istället gå arbetslösa?

Mitt sista exempel är gymnasieskolan. De yrkesförberedande programmen som finns i gymnasieskolan är många gånger mycket framgångsrika i att leda till arbete. För något år sedan ändrades dock inriktningen på de yrkesförberedande programmen så att de inte längre ger högskolebehörighet. Resultatet blir självklart! Elever som skall välja till gymnasiet och vet att det har ett långt liv framför sig är inte beredda att avstå från högskolebehörighet och väljer därför i hög utsträckning bort de yrkesförberedande programmen. Med resultat att det idag inom många områden utbildas alldeles för få sett till den framtida arbetsmarknaden.

Det här väcker ett antal frågor i mitt huvud. För det första: När blev ungdomars vilja till att skaffa sig en bred kunskapsbas att stå på inför framtiden ett samhällsproblem som måste åtgärdas? Hur kan det vara negativt att även de som exempelvis vill bli snickare också vill ha en bredd på utbildningen så att de någon gång i framtiden kan läsa vidare till högskola/universitet? Är det inte bättre att göra de utbildningar som i hög utsträckning leder till arbete attraktivare i ungdomarnas perspektiv än som nu, mindre attraktiva?

Det här är bara några exempel men det finns många fler. Det mest obegripliga är att det som jag trodde var en självklarhet: att vi alla blir får ett bättre välstånd om fler människor arbetar och färre går arbetslösa tydligen inte är en självklarhet inom politiken.

Vi har en bit kvar innan alla inom politiken inser att människors vilja till arbete är nationens främsta tillgång!

Annonser